Växtbeskrivning av Rune Bengtsson, SLU/Alnarp
Publicerad i serien Stad&Land, nr 108/1992. Nya träd och buskar. Movium/SLU.
Kan rekvireras från Movium tel. 040-41 50 00.

Småvuxen oxel med mycket tät och smal krona med regelbunden grenbyggnad. De flikiga bladen är mörkt grågröna, en silvergrå stam.

Härkomst
Oxeln beskrevs 1901 av den svenske botanisten T. Hedlund på grundval av träd som kommit till Uppsala botaniska trädgård från Hamburg i början av 1800-talet (före 1832). Det i P 80 odlade och testade materialet härstammar från träd som Klaus Vollbrecht, Alnarp, förökat av ympkvistar erhållna i Köpenhamns botaniska trädgård i slutet av 1970-talet. Arten är ej känd som vildväxande varför dess status som art är omtvistad. Silveroxeln har drag både av vitoxel (Sorbus aria) och av tarmvredsoxel (Sorbus torminalis).

Beskrivning
Silveroxeln är ganska svagvuxen och når efter 40 år c:a 7 meters höjd och c:a 3 meters bredd. Arten har utpräglat genom-gående stam. Sidogrenarna utgår från stammen i mycket trubbig vinkel, ibland nästan vinkelrätt. Stammen är länge slät och silvergrå, liknande den hos gråal.

Bladen är c:a 8 cm långa, undertill tätt grågult filthåriga och på ovansidan glest håriga. Bladskaft 10-15 cm långt. Bladen får höstfärg i gult och brunt. Angrepp av svampsjukdomar har ej observerats på Alnarp.

Fruktsättningen är mycket sparsam, den enskilda frukten är blekt orangeröd med stora lenticeller.

Ståndort/Användning
Silveroxeln har försöksodlats under perioden 1984-1990 på Alnarp. Träd från Klaus Vollbrecht har provats i norra Bohuslän, i nordöstra Skåne m. fl. platser. Inga frostskador har noterats ens i mitten på 80-talet. På grundval av odlingserfarenheter kan härdigheten åtminstone motsvara zon 1-3.

Som nämnts känner man inte till om silveroxeln finns vildväxande. I odling trivs den, som övriga oxlar, bäst på näringsrik, väldränerad jord men utvecklas tillfredsställande även på lättare jordar.

Litteratur
Bean, W.J., 1970. Trees & Shrubs hardy in the British Isles. 8e omarbetade upplagan, vol. 1. London.
Hedlund, T. 1901. Monographie der Gattung Sorbus. Kongl. Svenska Vetenskapsakademiens handlingar. Band 35, n:o 1.
Krussman, G., 1960. Handbuch der Laubgehölze. Bd 1. Parey. Hamburg och Berlin.



Startsida Aktuellt ! Söksida Kontakta oss Kort om E-plantor Frågor och Svar E-plantsystemet Nya E-plantor Sortimentlista E-märkta fruktträd E-märkta bärväxter Länkar Broschyrer om E-plantor Några kategorier av E-plantor Allergi-information GRÖNA SEKTORN	Sorbus incana E - silveroxel Växtbeskrivning av Rune Bengtsson, SLU/Alnarp Publicerad i serien Stad&Land, nr 108/1992. Nya träd och buskar. Movium/SLU. Kan rekvireras från Movium tel. 040-41 50 00. Småvuxen oxel med mycket tät och smal krona med regelbunden grenbyggnad. De flikiga bladen är mörkt grågröna, en silvergrå stam. Härkomst Oxeln beskrevs 1901 av den svenske botanisten T. Hedlund på grundval av träd som kommit till Uppsala botaniska trädgård från Hamburg i början av 1800-talet (före 1832). Det i P 80 odlade och testade materialet härstammar från träd som Klaus Vollbrecht, Alnarp, förökat av ympkvistar erhållna i Köpenhamns botaniska trädgård i slutet av 1970-talet. Arten är ej känd som vildväxande varför dess status som art är omtvistad. Silveroxeln har drag både av vitoxel (Sorbus aria) och av tarmvredsoxel (Sorbus torminalis). Beskrivning Silveroxeln är ganska svagvuxen och når efter 40 år c:a 7 meters höjd och c:a 3 meters bredd. Arten har utpräglat genom-gående stam. Sidogrenarna utgår från stammen i mycket trubbig vinkel, ibland nästan vinkelrätt. Stammen är länge slät och silvergrå, liknande den hos gråal. Bladen är c:a 8 cm långa, undertill tätt grågult filthåriga och på ovansidan glest håriga. Bladskaft 10-15 cm långt. Bladen får höstfärg i gult och brunt. Angrepp av svampsjukdomar har ej observerats på Alnarp. Fruktsättningen är mycket sparsam, den enskilda frukten är blekt orangeröd med stora lenticeller. Ståndort/Användning Silveroxeln har försöksodlats under perioden 1984-1990 på Alnarp. Träd från Klaus Vollbrecht har provats i norra Bohuslän, i nordöstra Skåne m. fl. platser. Inga frostskador har noterats ens i mitten på 80-talet. På grundval av odlingserfarenheter kan härdigheten åtminstone motsvara zon 1-3. Som nämnts känner man inte till om silveroxeln finns vildväxande. I odling trivs den, som övriga oxlar, bäst på näringsrik, väldränerad jord men utvecklas tillfredsställande även på lättare jordar. Litteratur Bean, W.J., 1970. Trees & Shrubs hardy in the British Isles. 8e omarbetade upplagan, vol. 1. London. Hedlund, T. 1901. Monographie der Gattung Sorbus. Kongl. Svenska Vetenskapsakademiens handlingar. Band 35, n:o 1. Krussman, G., 1960. Handbuch der Laubgehölze. Bd 1. Parey. Hamburg och Berlin.