Namn enligt SKUD 2005:
Symphoricarpos albus ssp. laevigatus fk Ultuna E - snöbär fk Ultuna
tidigare: S. rivularis fk Ultuna

Växtbeskrivning av Tomas Lagerström, SLU/Ultuna
Publicerad i Gröna Fakta B11/1992, Växter för framtiden I. Movium/SLU.
Kan rekvireras från Movium tel. 040-41 50 00.

Medelhög, robust och brett upprättväxande buske typisk för sina kvarsittande vita bär på vintern. Mycket tålig.

Härkomst
Snöbär härstammar från västra Nordamerika, där den förekommer i ett stort utbredningsområde från Kalifornien till Alaska. Mycket variabel.

Beskrivning
Snöbär har ett grenverk som är tätt smågrenigt, uppburet av rikligt med rel. styva huvudskott från basen. Arten är starkt rotskottsbildande och formar täta snår. Kala skott med små runda vinterknoppar, parvis motsatta.

Bladen är brett äggformade, upp till 5-6 cm långa. Blad på unga starkväxande skott är flikiga. De blågrågröna, kala bladen fälls svagt gultfärgade i början av oktober.

Små rosa klockblommor i klaseliknande ställningar i skottspetsarna från juni-juli till långt in på hösten. Den fullt utvecklade frukten är rund och upp emot 1,5 cm, rent vit. Riklig fruktsättning. De länge, rent vita, kvarsittande frukterna på graciöst, hängande grenar, har ett stort dekorativt värde.

Ståndort/Användning
Snöbär är en robust buskageväxt i såväl soliga, som skuggiga lägen. Det är mycket en tålig buske, som föredrar frisk till fuktig mark, men har i övrigt små markkrav. Snöbäret är härdig till zon 5-6. Lämpliga plantkvaliteter är häck- och buskplantor. Etableringsbeskärs.

Sortegenskaper
Snöbär förökas lätt med frö, som stratifieras 5-6 månader och sedan sås tidigt på våren. Förökas också med ört- eller vedartade sticklingar. E-material från Uppsala, som blir ca 1,8 m. I Öjebyn har hittills inga skador konstaterats. I dagens plantskolesortiment förekommer ibland namnet S. rivularis, vilket är på utgående.

Litteratur
Bean, W.J., Trees & Shrubs in the British isles. Vol 1-4, eight edition 1976-1980 + Supplement 1988.
Bärtels, A., Gehölzvermehrung 1982.
Krussman, G., Handbuch der Laubgehölze Band 1-3. 2. Auflege.



Startsida Aktuellt ! Söksida Kontakta oss Kort om E-plantor Frågor och Svar E-plantsystemet Nya E-plantor Sortimentlista E-märkta fruktträd E-märkta bärväxter Länkar Broschyrer om E-plantor Några kategorier av E-plantor Allergi-information GRÖNA SEKTORN	Symphoricarpos albus ssp. laevigatus fk Ultuna E - snöbär fk Ultuna Namn enligt SKUD 2005: Symphoricarpos albus ssp. laevigatus fk Ultuna E - snöbär fk Ultuna tidigare: S. rivularis fk Ultuna Växtbeskrivning av Tomas Lagerström, SLU/Ultuna Publicerad i Gröna Fakta B11/1992, Växter för framtiden I. Movium/SLU. Kan rekvireras från Movium tel. 040-41 50 00. Medelhög, robust och brett upprättväxande buske typisk för sina kvarsittande vita bär på vintern. Mycket tålig. Härkomst Snöbär härstammar från västra Nordamerika, där den förekommer i ett stort utbredningsområde från Kalifornien till Alaska. Mycket variabel. Beskrivning Snöbär har ett grenverk som är tätt smågrenigt, uppburet av rikligt med rel. styva huvudskott från basen. Arten är starkt rotskottsbildande och formar täta snår. Kala skott med små runda vinterknoppar, parvis motsatta. Bladen är brett äggformade, upp till 5-6 cm långa. Blad på unga starkväxande skott är flikiga. De blågrågröna, kala bladen fälls svagt gultfärgade i början av oktober. Små rosa klockblommor i klaseliknande ställningar i skottspetsarna från juni-juli till långt in på hösten. Den fullt utvecklade frukten är rund och upp emot 1,5 cm, rent vit. Riklig fruktsättning. De länge, rent vita, kvarsittande frukterna på graciöst, hängande grenar, har ett stort dekorativt värde. Ståndort/Användning Snöbär är en robust buskageväxt i såväl soliga, som skuggiga lägen. Det är mycket en tålig buske, som föredrar frisk till fuktig mark, men har i övrigt små markkrav. Snöbäret är härdig till zon 5-6. Lämpliga plantkvaliteter är häck- och buskplantor. Etableringsbeskärs. Sortegenskaper Snöbär förökas lätt med frö, som stratifieras 5-6 månader och sedan sås tidigt på våren. Förökas också med ört- eller vedartade sticklingar. E-material från Uppsala, som blir ca 1,8 m. I Öjebyn har hittills inga skador konstaterats. I dagens plantskolesortiment förekommer ibland namnet S. rivularis, vilket är på utgående. Litteratur Bean, W.J., Trees & Shrubs in the British isles. Vol 1-4, eight edition 1976-1980 + Supplement 1988. Bärtels, A., Gehölzvermehrung 1982. Krussman, G., Handbuch der Laubgehölze Band 1-3. 2. Auflege.